Förra veckan var jag på väg att ge upp ensamhetsträningen (finns det nå´t sådant ord förresten?). Nemo bara pep och tog sig förbi gallret och var allmänt olycklig. Efter ett samtal med vår "hundkonsult", en fd kollega, införskaffades en stålgallerbur. Vi satte den innanför ytterdörren så Nemo fortfarande skulle kunna kolla ut genom fönstret. Han accepterade den direkt och la sig där så fort han kom in efter promenaden. I helgen hade vi, som ni förstår av tidigare inlägg, ingen chans att testa att lämna honom ensam- huset var ju fullt av folk hela tiden. I måndags låg Pappan sjuk i sovrummet som ligger högst upp, längst bort i huset. Där låg han alltså med dörren stängd och därför lät jag Nemo vara i hallen, utan kompostgaller, när jag lämnade tjejerna på morgonen. Tydligen hade inte Nemo koll på att husse var kvar, då hade han förmodligen sprungit upp och krafsat på dörren- han vill ju alltid vara där vi är. Han hade ylat ett par minuter och sedan varit helt tyst och när jag kom hem låg han i buren. Nemo alltså, inte husse! ;-)
Nåväl, när jag hämtade tjejerna lämnade jag honom igen. Den här gången ringde jag upp hemnumret så jag skulle kunna lyssna. På vad då kan man fråga, Nemo var knäpptyst hela tiden. Senare på dagen lämnade vi honom ensam i en och en halv timma, samma sak igen!!! Det var alltså en trygg bur som behövdes!
Tisdag och onsdag har vi jobbat som vanligt och Pappan har åkt hem på lunchen för att rasta Nemo. Vi har haft grannar på spaning men inte ett pip från vårt hus, inte ens när brevbäraren smällde i brevlådelocket!! HURRA!!!
Va skönt att det funkar..Myran är duktigare än Humlan på att vara HELT själv hemma..Och om nu Humlan ev är dräktig så får ju Myran vara själv när vi jobbar i ca 10 veckorstid. Men en Welsh är sällskapssjuk och är alltid där man själv är..Så lite jobbigt för dom är det nog..Många har problem har jag hört..Lycka till..
SvaraRadera